Museiflygar'n
|
"Inomhusmodeller är ju snygga, men sån't där kan ju bara experter" Så tänker nog många inklusive jag själv. Men är det verkligen så krångligt och svårt att en normalt händig person inte skulle kunna klara av det? Svaret är ett rungande Nej!
Hur kan jag veta det? Jo, det är historien om Museiflygar'n och hur några personer som aldrig tidigare byggt en flygplansmodell både byggde och flög den på en eftermiddag...
Bakgrunden är att Tekniska muséet kommer under året satsa en del på temat flyg. I samband med det frågade jag och Jonas Romblad om muséets personal skulle vara intresserade av att lära sig lite mer om modellbygge. Tanken var att de själva sedan skulle kunna bygga flygplan med besökarna i Tekniska muséets verkstad och på så vis sprida flygintresset vidare. Idéen blev entusiastiskt mottagen och i början av februari träffade Jonas och jag en skara av muséets pedagoger för en liten kurs i aerodynamik och modellbygge.
Vi började dagen med att demonstrera olika typer av inomhusflygplan, bland annat enkla stavmodeller, No-Cal och ornithopter. Stärkta av en stunds lek, gjorde vi tillsammans flera olika glidare av tunt skuren frigolit. Efter att ha prövat några utprövade typer (se artikeln om Skumflygarna) experimenterade sedan deltagarna med egna konstruktioner. Utifrån deras egna försök kunde vi diskutera vad som krävs för att ett flygplan ska hålla sig i luften. Betydelsen av lyftkraft, tyngdpunkt, balans och roderfuntioner blev lättare att förstå tack vare de enkla glidarna.
Sedan var det då dags för Museiflygar'n... Jag som själv mest bygger stadiga skalamaskiner blir lätt tveksam när jag ser de tunna balsalisterna och ser framför mig en lång rad knäckta pinnar och en vek, skev slutprodukt som flyger något sämre än en papperssvala... Glädjande nog, fanns överhuvudtaget inte den reaktionen hos deltagarna! Efter en kort genomgång om hur man kan limma och skära listerna, satte de igång. Genomgående användes alifatiskt trälim, inte balsalim med särskilda hemliga ingredienser som helium eller mikroballonger. Inte heller använde vi extremt lätt trä utan listerna skars ur ganska ordinärt "hobbyaffärs trä". För att hålla listerna på plats under bygget använde några mynt medan andra använde små bitar häftmassa. Båda metoderna fungerade bra.
|
|
|
| Som ett skydd för ritningen fäster du en bit tejp på varje ställe där du kommer att göra en limfog. | Använd små bitar av häftmassa för att hålla fast dina byggbitar. Knappnålar gör otrevliga hål i både ritning och lister. |
Vi hade valt att klä vingarna med tunn polyesterfilm fäst med spraylim. Eftersom spryglarna på modellen inte är välvda utan bara raka lister gick påklädandet smärtfritt och enkelt. Överskottsmaterialet skars bort med ett nytt rakblad. Även detta fungerade bra för de som prövade.
|
|
|
| Köp dig en burk spraylim och ge vinge, stabbe och fena en lätt dusch. Det går både snabbt och enkelt. | Din klädsel renskär du lättast med en het lödkolvsom har en tunn spets. Du kan också använda dig av ett vasst rakblad, men då skall det vara helt nytt oanvänt! |
Museiflygar´n har tre knäckar i vingens fram- och bakkant och det är nog något som kan göra även den ganska rutinerade byggaren lite smått oroad. Detta visade sig dock inte vara något större problem. Visst knäcktes några lister mer än det var tänkt men mycket färre än jag hade trott. Tillräckligt fibrigt trä håller ihop riktigt bra.
|
|
|
| För att stödja vingen när du skall "vika till" vingspetsarna kan du använda en lagom tjock bok... | ...eller så kan man lätt skära till en kartongbit till rätt höjd och vika som på bilden. |
Nästa möjliga bekymmer var att knäcka upp vingöronen. I de flesta fall höll knäcken bra men i några enstaka fall gick vingbalkarna av. Om vitlimmet är lite för segt kan det vara svårt att verkligen få in det i knäckarna. Vi limmade dem då helt enkelt på plats igen. Två olika metoder för att få rätt höjd på vingöronen prövades: dels med vingen rättvänd och dels uppochnervänd. Med vingen rättvänd och mittdelen platt mot bordet pallades öronen upp med vad som fanns till hands. Den andra varianten är att vända vingen upp och ned på en enkel jigg eller en trave böcker. Med mittdelen av vingen på rätt höjd fick öronen istället hänga ner mot bordsskivan. Jag tyckte att det på så vis blev lite enklare att få in lim knäckarna och att det var lättare att kontrollera att vingöronen fick samma vinkel och höjd. Båda metoderna fungerade dock bra för musipedagogerna.
Ytterligare ett moment jag var lite fundersam inför var momentet då pappersrören skall limmas fast på motorpinnen så att vingen sitter på rätt plats och inte blir skev. Ett sätt är att skjuta på pappersrören på de monterade vingstöttorna och sedan balansera både vinge och kropp på rätt plats i förhållande till varandra när pappersrören limmades på kroppen. Även här blev min förutfattade mening motbevisad. Det alifatiska limmet hugger snabbt nog för att man redan efter en kort stund kan lägga ifrån sig modellen för att låta limmet torka.
Första flygningarna då? Med få undantag flög modellerna snällt i vänstersväng, precis som det var tänkt. Utrymmet var väldigt begränsat, så vi fick inte chansen att veva i mer än ett par hundra varv, men senare har det visat sig att Museiflygar'n kan flyga i snäva cirklar i mer än tre minuter i en vanlig gymnastikhall. Det är fullt möjligt att flyga modellen i cirklar med en diameter på 2,5 m alltså i ett ordinärt vardagsrum.
Något som imponerade mycket på både Jonas och mig var hur snabbt och framförallt snyggt en grupp människor helt utan tidigare erfarenhet av modellbygge kunde sätta ihop modellen. I och för sig fanns vi där för att med råd och dåd hjälpa till, men jag tror mest att det resulterade i att bygget gick lite fortare, inte att det blev så mycket bättre än vad det annars skulle blivit. Ritningen är gjord för att innehålla i stort sett all den information som behövs för ett lyckat bygge. Något som ganska säkert gjorde det lättare att bygga var att deltagarna kunde vända och vrida på Jonas och mina prototyper. Att översätta tvådimensionella streck på ett papper till en tredimensionell flygande modell är ju inte alldeles enkelt.
Vad kan man annars dra för slutsatser av vår lilla övning på Tekniska muséet? Att använda långsamma inomhusmodeller för att förstå lite mer om aerodynamik och lära sig att trimma verkar vara en bra metod. Långsamheten ger betraktaren tid att se hur flygplanet beter sig i luften och det går lättare att se resultatet av olika trim-ändringar. Jag tycker också att det visade sig fullt möjligt att bygga en "tidsmaskin" även utan att använda några speciella magiska tricks... Steget mellan Museiflygar'n och en hyfsad Easy-Bee (F1L) är inte särskilt långt. Genom att Museiflygar'n använder sig av en färdig propeller från det tjeckiska Ikara försvinner ett möjligt hinder för den som vill prova på den "lätta" sidan av modellflyget. Så varför inte pröva du också?
Johan Wallin
(För att göra det lättare för dig att komma igång med det här bygget har Kalle Westerblad lovat hjälpa till genom att han till självkostnadspris kan sända dig en sats med grejor som kan vara svåra att få tag på. Du får då: Popeller, propellerfäste, modellflyggummi av lämplig bredd som räcker till fyra motorer, färdigbockad bakre gummikrok, två pappersrör samt tunn klädselfilm. Ring Kalle på telefon 040-47 20 20.)