Sportflygar'n i pytteformat
Under arbetet med Sportflygar'n till förra numret av Modellflygnytt slog det mig hur trevlig modellen såg ut och hur bra den flög. Det gick till och med att flyga i mitt lilla vardagsrum, i alla fall nästan. Samtidigt drog jag mig till minnes en pytteliten modell av en oldtimer-wakefield som Georg Törnkvist då och då flyger på våra inomhusträffar. Varför inte en Sportflygar'n i halvskala? Här fanns ju en kul utmaning!
|
Sagt och gjort. Ritningen skalades ner till hälften, dvs. 12,5 cm spännvidd och bygget satte igång. Trots att ganska stadigt virke användes slutade modellen på 0,35 gram utan gummimotor. Motorn visade sig bli ett problem eftersom ett tillräckligt tunn strimla av gummi inte gick att skära med min skärapparat. För att inte få en för stark motor övergavs den vanliga motorslingan för en enkel sträng med öglor knutna i vardera änden.
Som väntat var den lilla versionen av Sportflygar'n svårtrimmad och känslig för justeringar. Absolut inte något för nybörjare utan något ordentligt att bita i för erfarna modellflygare. Under trimningsflygningarna har modellen fått mycket stryk och en propeller har gått åt, men nu flyger den fint. Flygtiderna hemma ligger runt 20 sekunder vilket är mer än jag vågat hoppas på.
Ibland när det varit ovanligt murrigt väder och våren aldrig verkar ta fart har jag tagit fram halvskala-sportflygar'n, vevat upp och släppt iväg i vardagsrummet. Efter att ha sett den lilla modellen elegant flyga varv på varv runt taklampan, bara några centimeter från taket för att avsluta med en landning i mina kupade händer känns vardagen lite ljusare. När jag lägger tillbaka modellen i sin låda märker jag att det finns ett leende på mina läppar. Modellflyg som terapi? Varför inte...
Jonas Romblad